vasastansmamman

Maginfluensor är ett elände. Lille A började i helgen och vi andra inväntade käftsmällen. Jag brukar aldrig bli smittad, tror att jag har den där genen. Fast något fastnar alltid. Igår vaknade jag med ögoninfektion, ett öga är tokrött. Det är sonens maginfluensa, koncentrerad till en hornhinna. Blä.

Lilla L loveboostar mig varje dag. Hon börjar pipa med en liten larvig, förtjusande röst: maaammaaa, jag äääälskar dig, hela dagen älskar jag dig och hela livet, innan stjärnorna fanns älskade jag dig. Du är så söt och god och glad mamma. Du är så Vacker!

Ja vad säger man? Det är bara att njuta och suga åt sig. Och skicka tillbaka lika mycket kärlek till den det där söta lockiga kärlekstrollet igen.

Alla som tvekar inför att skaffa barn, eller som gråter över kolikbarn eller barn som vaknar 5 gånger per natt i ett års tid (det gjorde våra) borde få lyssna på min lilla dotter. Det är värt skrik och vaknätter och de försummade festerna - många, många gånger om. Love is all you need.

Vi har dessutom fått nya namn av L: jag heter Mimmi och S lystrar numera till Ville. I morse var vi Mimmi Hjärta och Ville Stjärna.

Jag ser en liten grupp damer i 65-70-årsåldern på perrongen. De är glada, upplivade , ska åka på en liten tripp tillsammans, har läppstift. Men. De har samma frisyrer som sina män : gråvitt, jättekort hår. En har visserligen färgat håret brunt, men kort är det. Du ser det överallt i hela landet, tanter med grå stubb eller kanske en page de har försökt att klippa sönder.

Vad är det för fel på er, varför klipper ni gubbfrillor? Inte nog med att åldrandet i sig sakta förvandlar oss kvinnor till grövre, mer maskulina versioner av oss själva. Klipper du gubbfriss efter 50 ser du verkligen ut som en gubbe. Gubbspiken i kistan. För vem vill se ut som en gubbe, läppstift eller ej?

Note to self: klipp ALDRIG året i en kort frisyr efter 50 fyllda. Det må vara hur lättskött som helst och frisören må säga vad han vill - stå emot.

Note to self 2: efter 50 är det tokförbjudet att vara det minsta lönnfet. Fett blir bara fulare ju äldre man blir, hänger fult och ger inte alls någon rondör, bara fulhäng. Alltså får jag sluta äta om 12 år. Eller ska man börja spela golf? Nä, nån jävla ordning får det vara, jag kan inte förvandlas till en Stepford-Täby-wife. Då får det hellre hänga.

Åker SJ mellan Stockholm och Uppsala. Jag vet att jag precis har missat 9.11 tåget, men inser till min glädje att tåget ännu en gång är försenat. Så jag hinner. Meddelandet  i högtalarna är snudd på kryptiskt:

Vi beklagar förseningen som beror på Ett Stort Fel.

Lika bra att strunta i nyanserna: ett stort fel passar alltid bra.

Den bästa SJ-ursäkten - på samma sträcka - är ändå:

"Vi beklagar förseningen som beror på att vi inte har något lok"

Hallå, hur fan kom ni in till perrongen då, alldeles nyss? Eller vänta, jag vill nog inte veta.

Herregud.

Jag är fruktansvärt ytlig och bryr mig löjligt mycket om mitt utseende och framför allt min stil.  Kanske är svårt att tro när man ser mig en dag som denna, en måndag i november; Ljusgråa stuprörsjeans som borde vara tighta men som börjat säcka (HM), Ljusbrun stickad tröja (HM), kängor (Ellos) (ja jag vet, det är bara tanter i Bollnäs som handlar där, men de hade ett jättebra erbjudande och jag har ju aldrig tid att gå i affärer och så fula är väl ändå inte deras kläder?). Förmodligen nerlusad med ljusbeiga hundhår och barnkletiga fläckar i obestämdbara kulörer.

Snyggsurot mitt mot mig på Uppsalapendeln, hon har däremot fattat galoppen. Rödmålade naglar, håret i nå'n stramare frisyr, svarta kläder, putsade stövlar (hur gör folk? Mina stövlar är putsade i 5 sekunder, sen lämnar jag på dagis och så är det lervälling all over igen), välansade ögonbryn. Verkligen chique, säkert inte ett enda plagg från HM:s ungdomsavdelning i sin garderob. Min garderob, däremot, där hänger en massa konstiga plagg som inte hänger ihop och som inte matchar varandra någonsin, alla är tydligen grå eller bruna eller svarta men passar inte ihop för det. Tror jag, för det är så mörkt i vår hall att jag knappt ser vad jag har där.

Jag tror jag skyller på barnen, det är deras fel att jag aldrig får till det.

Men surot mittemot ser inte alls glad ut, noterar jag. Jag däremot, anstränger mig för att le mot konduktören. Glada tjockis.