vasastansmamman

Nu bor vi en femma mitt i stan fast ändå väldigt lugnt och barnvänligt. Egen uteplats! Vi planterar för fulla muggar och hoppas att vår uteplats snart ska vara helt igennvuxen så vi kan sitta där nästa sommar utan insyn. Lucie gillar verkligen sitt nya hem och tillbringar lika stor tid ute som inne. Och dagis ligger bara 20 meter bort. Värsta lyxen.

Ibland flödar syskonkärleken här hemma. "Söt lillebror, snäll lillebror, Lucies lillebror får kraaaam". Och Lillebror, ja han bara njuter av klappar och kramar. Storasyster är bäst, roligast och snyggast tycker August. Då är det underbart att vara mamma.

August vill framåt men på något sätt kommer han bara längre och längre bak. Till slut hamnar han under en möbel eller får ett bords- eller stolsben mellan benen. Frustration!

Men ljuvlig. Bäst i sommar var när vi packade ner alla tre barnen i en hyrbil och körde ner till ett vackert gult sekelskifteshus utanför Hova i Västergötland. Där tillbringade vi en härlig vecka tillsammans med två andra familjer. Fyra tioåringar och så våra två smågrisar.
Att bo ihop med andra är verkligen min grej. Kaffepannan alltid på, ständigt någon i köket om man är pratsugen samt lättnaden att inte behöva tänka ut och göra mat varje dag. Kollektiv är bäst! Åtminstone en vecka på sommaren...

På väg hem från dagislämning grå jag förbi Bonniers nya konsthall som gör reklam för sin invigningsutställning. Jag kikade in lite genom fönstren och såg bland annat några tavlor. Blommor, konst som egentligen inte förställer något speciellt, ett kvinnligt könsorgan... Jodå, där på väggen hänger ett sådant, snyggt och så med lite hår, men väldigt proper och konstnärlig.
Men va fan! Var är snopparna? Självklart verkar de lysa med sin frånvaro (nu får jag dock reservere mig lite eftersom jag ju inte sett utställningen utan bara tjuvkikat genom ett fönster). Kvinnans kropp är ju Vacker. Mannens kropp är det Inte. Says who? Varför skulle vissa kroppsdelar vara vackrare än andra? Är långfingret stiligare än tummen?
Nä, som vanligt handlar det om det gamla goda Patriarkatet och objektifieringen av kvinnan som signalerar sin närvaro där på väggen på Bonniers konsthall.
Kanske är den sk curatorn som valt ut och hängt konsten en man, kanske en kvinna, det är ointressant. Vi har alla, män som kvinnor, samma heminredare i våra hjärnor och det stavas Patriarkatet. I denna ordning är kvinnans kropp vacker och ett åtråvärt objekt, mannens är det inte. Mannens kropp är inget att drömma om, eftersom vi alla "är" män och således drömmer om Kvinnan.
Ja herregud. Jag trodde vi hade kommit lite längre. Dags för lite extreme make-over i hjärnan på vissa?
Ni som inte fattar något av mitt osammanhängande svammel, läs Under det rosa täcket av Nina Björk. När man, med hennes hjälp, fått på sig de feministiska glasögonen går det aldrig att se omvärlden på samma sätt igen.
Nu sover Lillebror, nu ska mamma få kaffe.

Detta av oss småbarnsföräldrar så omtvistade ämne. Hur får man barnen att sova, varför sover de inte och hur står man ut med sömnbristen? Det ska ju gås till jobb, det ska stås ut med vardagens dagishämtningar, matlagningar, föräldraråzzzz....zzzz. Oj, jag somnade visst.
I dagens tidning står det att man blir fet av att sova för lite. Mat- och belöningscentra slår på när man tvingas vakna mitt i natten (eller fem på morgonen för den delen). Så blir man inte bara trött utan även fet. Lägst BMI har de som sover mer än 8 timmar per natt. Inte så konstigt att den där lilla tjockismagen jag skaffat mig efter två täta graviditeter sitter där den sitter.
Själv vaknade jag halv sju i morse i skruvstädet. På min högra sida en vaket pladdrande August, på min vänstra en varm Lucie som kommit över till oss redan innan vi hann somna. Den ena vill amma, den andra vill dra i mitt hår. Under natten har jag säkert vaknat 3, 4 gånger för att amma. Ett tag försökte jag att söva om August på andra sätt, men nu har jag givit upp. Så länge jag ammar får de bli minsta motståndets lag. Varken jag eller Staffan tror på alla dessa kurer som florerar bland småbarnsföräldrar: Sova-hela-natten-kuren, femminutersmetoden och allt vad de heter. Visst, de kanske funkar men så snart barnet går in i en ny jobbig fas får man börja om. Har vi hört. Framför allt tycker jag att femminutersmetoden är något av det omänskligaste jag hört talas om. Men den fungerar, säger de som har testat den. Visst. Det "gör" tortyr också. Ett utmärkt sätt att få folk att prata.
Med detta sagt står vi alltså ut med nätterna, tänker att det går över, försöker vara snälla mot varandra och mot barnen och muttrar "this too shall pass..."

Jaha, så är det dags även för mig att ge mig in i bloggandets värld. Jag ska prata om mitt lilla liv just nu som föräldraledig mamma med två små sötnosar. I den riktiga världens är jag journalist och kanske är det saknaden efter det skrivna ordet som tog mig hit. Vi får la se vad det blir!