vasastansmamman

Jag är fruktansvärt ytlig och bryr mig löjligt mycket om mitt utseende och framför allt min stil.  Kanske är svårt att tro när man ser mig en dag som denna, en måndag i november; Ljusgråa stuprörsjeans som borde vara tighta men som börjat säcka (HM), Ljusbrun stickad tröja (HM), kängor (Ellos) (ja jag vet, det är bara tanter i Bollnäs som handlar där, men de hade ett jättebra erbjudande och jag har ju aldrig tid att gå i affärer och så fula är väl ändå inte deras kläder?). Förmodligen nerlusad med ljusbeiga hundhår och barnkletiga fläckar i obestämdbara kulörer.

Snyggsurot mitt mot mig på Uppsalapendeln, hon har däremot fattat galoppen. Rödmålade naglar, håret i nå'n stramare frisyr, svarta kläder, putsade stövlar (hur gör folk? Mina stövlar är putsade i 5 sekunder, sen lämnar jag på dagis och så är det lervälling all over igen), välansade ögonbryn. Verkligen chique, säkert inte ett enda plagg från HM:s ungdomsavdelning i sin garderob. Min garderob, däremot, där hänger en massa konstiga plagg som inte hänger ihop och som inte matchar varandra någonsin, alla är tydligen grå eller bruna eller svarta men passar inte ihop för det. Tror jag, för det är så mörkt i vår hall att jag knappt ser vad jag har där.

Jag tror jag skyller på barnen, det är deras fel att jag aldrig får till det.

Men surot mittemot ser inte alls glad ut, noterar jag. Jag däremot, anstränger mig för att le mot konduktören. Glada tjockis.