vasastansmamman

Maginfluensor är ett elände. Lille A började i helgen och vi andra inväntade käftsmällen. Jag brukar aldrig bli smittad, tror att jag har den där genen. Fast något fastnar alltid. Igår vaknade jag med ögoninfektion, ett öga är tokrött. Det är sonens maginfluensa, koncentrerad till en hornhinna. Blä.

Lilla L loveboostar mig varje dag. Hon börjar pipa med en liten larvig, förtjusande röst: maaammaaa, jag äääälskar dig, hela dagen älskar jag dig och hela livet, innan stjärnorna fanns älskade jag dig. Du är så söt och god och glad mamma. Du är så Vacker!

Ja vad säger man? Det är bara att njuta och suga åt sig. Och skicka tillbaka lika mycket kärlek till den det där söta lockiga kärlekstrollet igen.

Alla som tvekar inför att skaffa barn, eller som gråter över kolikbarn eller barn som vaknar 5 gånger per natt i ett års tid (det gjorde våra) borde få lyssna på min lilla dotter. Det är värt skrik och vaknätter och de försummade festerna - många, många gånger om. Love is all you need.

Vi har dessutom fått nya namn av L: jag heter Mimmi och S lystrar numera till Ville. I morse var vi Mimmi Hjärta och Ville Stjärna.

Jag ser en liten grupp damer i 65-70-årsåldern på perrongen. De är glada, upplivade , ska åka på en liten tripp tillsammans, har läppstift. Men. De har samma frisyrer som sina män : gråvitt, jättekort hår. En har visserligen färgat håret brunt, men kort är det. Du ser det överallt i hela landet, tanter med grå stubb eller kanske en page de har försökt att klippa sönder.

Vad är det för fel på er, varför klipper ni gubbfrillor? Inte nog med att åldrandet i sig sakta förvandlar oss kvinnor till grövre, mer maskulina versioner av oss själva. Klipper du gubbfriss efter 50 ser du verkligen ut som en gubbe. Gubbspiken i kistan. För vem vill se ut som en gubbe, läppstift eller ej?

Note to self: klipp ALDRIG året i en kort frisyr efter 50 fyllda. Det må vara hur lättskött som helst och frisören må säga vad han vill - stå emot.

Note to self 2: efter 50 är det tokförbjudet att vara det minsta lönnfet. Fett blir bara fulare ju äldre man blir, hänger fult och ger inte alls någon rondör, bara fulhäng. Alltså får jag sluta äta om 12 år. Eller ska man börja spela golf? Nä, nån jävla ordning får det vara, jag kan inte förvandlas till en Stepford-Täby-wife. Då får det hellre hänga.

Åker SJ mellan Stockholm och Uppsala. Jag vet att jag precis har missat 9.11 tåget, men inser till min glädje att tåget ännu en gång är försenat. Så jag hinner. Meddelandet  i högtalarna är snudd på kryptiskt:

Vi beklagar förseningen som beror på Ett Stort Fel.

Lika bra att strunta i nyanserna: ett stort fel passar alltid bra.

Den bästa SJ-ursäkten - på samma sträcka - är ändå:

"Vi beklagar förseningen som beror på att vi inte har något lok"

Hallå, hur fan kom ni in till perrongen då, alldeles nyss? Eller vänta, jag vill nog inte veta.

Herregud.

Jag är fruktansvärt ytlig och bryr mig löjligt mycket om mitt utseende och framför allt min stil.  Kanske är svårt att tro när man ser mig en dag som denna, en måndag i november; Ljusgråa stuprörsjeans som borde vara tighta men som börjat säcka (HM), Ljusbrun stickad tröja (HM), kängor (Ellos) (ja jag vet, det är bara tanter i Bollnäs som handlar där, men de hade ett jättebra erbjudande och jag har ju aldrig tid att gå i affärer och så fula är väl ändå inte deras kläder?). Förmodligen nerlusad med ljusbeiga hundhår och barnkletiga fläckar i obestämdbara kulörer.

Snyggsurot mitt mot mig på Uppsalapendeln, hon har däremot fattat galoppen. Rödmålade naglar, håret i nå'n stramare frisyr, svarta kläder, putsade stövlar (hur gör folk? Mina stövlar är putsade i 5 sekunder, sen lämnar jag på dagis och så är det lervälling all over igen), välansade ögonbryn. Verkligen chique, säkert inte ett enda plagg från HM:s ungdomsavdelning i sin garderob. Min garderob, däremot, där hänger en massa konstiga plagg som inte hänger ihop och som inte matchar varandra någonsin, alla är tydligen grå eller bruna eller svarta men passar inte ihop för det. Tror jag, för det är så mörkt i vår hall att jag knappt ser vad jag har där.

Jag tror jag skyller på barnen, det är deras fel att jag aldrig får till det.

Men surot mittemot ser inte alls glad ut, noterar jag. Jag däremot, anstränger mig för att le mot konduktören. Glada tjockis.

Två dagar innan beräknad förlossning – den 8 februari – började jag få lite, lite ont i magen någon gång efter lunch. Eftersom jag inte känt någon molvärk alls innan, tog jag det snarare som ett tecken på att bebis var på gång inom typ en vecka, än att jag skulle hålla min son i mina armar mindre än ett dygn senare.

Jag minns att jag gick på en moddig Odengata med Lucie och min mamma när jag lite förvånat konstaterade att det kändes lite i magen.

Någon timme senare började smärtorna komma lite mer regelbundet, men det gjorde inte speciellt ont än. Men när Staffan ringde för att göra sin dagliga check sa jag att jag kanske, eventuellt hade börjat få värkar. Det var ju ändå snart dags, kanske inte så konstigt ändå?

Men tid skulle det ta, det var vi överens om. Lucie dröjde ju 30 timmar, varav många, sega timmar vankandes hemma med oregelbundna värkar.

Vid sex-tiden lade jag mig i badet med min stora, ömma mage och min mamma sa hejdå. Kanske var det sista gången hon skulle se magen? Jag var mycket skeptisk… Staffan kom hem och vi beslutade att trots vår skeptisism ringa in barnvakterna, farmor och farfar. Det började ju bli sent.

Sagt och gjort, Lucie och Hannes hämtades och jag lade in flera brasklappar i stil med ”förmodligen är det falskt alarm, det gör ju inte SÅ ont”.

Klockan 21 var det dags för Lost på TV och än så länge gick det bra. Jag hade kopplat på TNS och var väldigt loj, nästan som jag hade feber. 22.10  gick vi och lade oss för att vänta in mer värkar. Spännande!

Knappt hade vi lagt oss förrän jag tydligt hörde ett ”knäpp” och jag kände hur det blev alldeles varmt i trosan. Vattnet gick! Upp igen, nu började det hända saker. Vi blev båda alldeles uppåt, glada och förväntansfulla. Här skulle födas barn! Vi ringde till BB Stockholm som tyckte vi kunde komma in när vi ville, när det tog fart på riktigt. Och det gjorde det med besked. Tio minuter efter vattenavgång stod jag på knä i fåtöljen, andades ljudligt och hade ont, ont. Värkarna var regelbundna och ganska täta. Cirka en halvtimme efter första samtalet ville jag åka in. Vi ringde efter taxi, slängde med oss de packade väskorna och tog oss ner. På den korta vägen till ytterdörren var jag tvungen att stanna två gånger för att andas och ta emot smärtsamma värkar. Nu kom värkarna tätt.

Taxifärden minns jag suddigt, varje litet gupp kändes som knivar i magen. Jag var tyst och innesluten och körde på med TNS:en så gott jag kunde.

Väl framme vid BB Stockholm snurrade taxichauffören runt ett tag eftersom han inte hittade ingången. Jag kunde ha smällt till honom, men istället försökte jag att inte börja skrika.

Inne på BB Stockholm, äntligen, igen! Vi togs emot av en snäll usk:a och jag hade svårt att prata överhuvudtaget. 23.30 står det i anteckningarna att vi kom in, jag tror det var lite senare.

Alla födelserum var upptagna så vi fick komma in till ett eftervårdsrum. Så konstigt det var att vara tillbaka igen, så välbekant men ändå så svårt att ta in. Jag var mitt i förlossningsarbete men kunde inte riktigt förstå det. Efter en undersökning av vår BM Madeleine konstaterades det att jag var öppen 5 cm. Bra jobbat! Men en del kvar. Jag försäkrade mig om att jag skulle få EDA så fort vi hade fått ett rum, samt lustgas så fort det bara gick. För herregud vad ont det gjorde. Snart stod jag på alla fyra i sängen med rumpan i vädret. Jag vaggade fram och tillbaka och ropade ”aj, aj, aj, aj”, hämtade andan och körde på igen. Det var som ett vansinnigt vilddjur försökte äta sig ut ur min kropp, en oerhörd kraft som slet mig i stycken. Jag var övertygad om att denna ställning var den enda möjliga – skulle jag byta ställning skulle jag förmodligen kastas upp i taket. Eller göra ett stort hål i en vägg, så stark var kraften. Och varför tog inte TNS längre? Senare, när allt var klart, upptäckte vi att sladden hade åkt ut, den hade inte funkat på ett bra tag…

Jag ville ha min smärtlindring, NUUUUU! Efter cirka 20 minuter av värkar utan uppehåll började jag känna en välbekant känsla, ett tryck neråt. ”Det trycker på!” lyckades jag stöna fram. BM ville undersöka mig igen men jag kunde ju inte ändra ställning. Så hon fick undersöka mig där jag klamrade mig fast på sängen. Vi blev nog alla förvånade när hon häpet konstaterade att jag nu var helt öppen, 10 cm. 5 cm på 20 minuter, inte konstigt att jag höll på att sprängas… Nu blev det bråttom. Ett födelserum hade precis blivit klart, ville jag dit eller ville jag föda på plats? EDA var det förstås för sent för, men lustgas skulle jag kunna få. Usk:an hade precis rullat in en portabel tub när hon fick kontraorder – hit med en rullstol, nu skulle vi iväg till rummet! På något sätt lyckades jag ta mig till rullstolen, jag stod på knäna i stolen och höll mig fast i usk:an som småsprång med stolen genom korridoren. Jag minns att jag öppnade ögonen lite och såg golvet under oss rusa iväg. Tänk om vi trillar!

Väl inne i rummet kastade jag mig på lustgasen. Välsignade, välkända svaga doft i munstycket, underbara stickande känsla i ansiktet när gasen tar. Mmm…äntligen lite frid. Men vad nu! Det händer ju inget mer! Jag andas djupa andetag rakt ner i masken men kan inte få tillbaka känslan. ”Öka blandningen, öka blandningen!” , vrålar jag. Jag blir upplyst att den är på max…

Och herregud vad det trycker på. Herregud, det är inte klokt. ”Vill du krysta?! ”Jag vet inte, jag vet inte…ahhhhhhh! ” Allt släpper, jag vrålar, jag föder barn, jag är bara kropp i arbete. Inga tankar längre, bara detta hårda arbete.  Mitt i allt: jag håller hårt, hårt i Staffans arm: ”är du där?” Ja, jag är här älskling.

”Helena! Titta på mig, öppna ögonen nu!” Jag tvingar upp ögonen, ser rakt in i barnmorskans ansikte. ”Det ska komma ett barn till världen nu! Har du hört (till sin kollega), ett barn kommer nu!”. Jag blir påmind om vad det hela handlar om, jag får målbilden klar för mig. Just det, bebisen vill ut!

Den finska pallen står redo, jag vältrar mig ner på den och Staffan sätter sig vant bakom mig. Det här har vi gjort förut. Jag krystar så mycket jag kan när jag väl får, alla muskler i kroppen är med. BM håller en varm hand för, hon håller emot och vägleder mig. Lite till… Här, ta din hand hit, känn barnets huvud! Och jag känner, det mest märkliga en människa kan känna – mitt vidöppna sköte och ett runt huvud på väg ut. Mitt barn, jag känner dig på huvudet, äntligen får jag röra vid dig.

Nu är vi snart där. En krystning till och jag känner den där obeskrivliga känslan, det händer ju något äntligen! Något frigör sig från mig, ditt huvud. ”Och så en till!”. Den sista krystningen är mer som en suck; en hal känsla av något stort som glider ur mig. Mitt barn, min son! Klockan är 00.57, vi har varit på BB bara en timme och resan är slut. Du är stor, har mörkt hår, skriker lite och tittar på oss med ljuskänsliga ögon. BM undersöker mig och konstaterar att inget sprack, vi behöver inte sy. Du vill amma med en gång och där lämnas vi snart, en ny liten underbar människa med dina lyckliga föräldrar. Allt gick bra, du är här, vi är fullkomliga.